~justinbieber

Natalies perspektiv.

Jag och Ryan gick en promenad längs bron och plötsligt så ser vi en bekant bil åka ned för bron.

Dom svängde fel.

''Ryan!'' skrek jag efter honom när han hoppade i vattnet, vad fan vad det han gjorde han kunde fan dö!

''Ryan!'' skrek jag och tårarna ran nerför mina kinder, efter ungefär några sekunder så kom han upp med en människa i armarna. Han simmade till stranden med människan och simmade tillbaka till bilen sedan så ropade han något till mig, jag som fortfarande var i chock.

''Ring ambulansen! Det är Justin och Nellie i bilen! Skynda dig!'' ropade han panikslaget och jag nickade sedan så ringde jag ambulansen, dom skulle komma närsomhelst sa dom.

Medans tårarna rann nerför mina kinder så sprang jag ner till Justin och såg att han hade lite sår i ansiktet och han var helt blå i ansiktet.

Jag gjorde hjärt&lung-räddning, men inget av det funkade.

Efter några minuter simmade Ryan upp med Nellie och la henne bredvid Justin, vi försökte båda två försöka få dom vid liv tills ambulansen kom och tog över.

Vi följde med ambulansen och jag grät hela vägen dit, ryan också, men han tröstade mig.

Vi var rädda att förlora dom, dom som betydde så mycket.

När vi kom fram till sjukhuset så hade alla doktorer bråttom med Justin, men inte med Nellie.

Bara för att han var kändis! Jävla bastards!

''Hon är inte heller vid liv! Hon behöver hjälp!'' skrek jag över sjukhuset och dom kom på direkten kollade pulsen sa någonting och förde in henne i ett rum, hon hade ett stort sår på magen som blödde igenom.

Det såg så vidrigt ut och när båda var inne i sina rum så bad jag och Ryan om att dom skulle leva.

Klara sig, må bra, vara friska!

Efter några timmar så kom dom med ett besked vi aldrig trodde vi skulle få...

Justins perspektiv.

''Justin... vakna.'' hörde jag en bekant röst säga, jag fladdrade lite med ögonen och tillslut så öppnade jag dom och mötte Ryans ansikte.

Jag såg mig omkring i rummet och såg att jag inte var hemma.

Vart var jag?

Varför gör det ont i mig?

Och varför sitter jag kopplad i en massa apparater.

''Han har vaknat! Natalie!'' ropade han och ett till bekant ansikte kom och böjde sig över mig.

Natalie tog min hand, och kysste den.

Jag kunde inte känna någonting.

Det var som om jag var förlamad.

''v...var är jag'' sa jag hest, och det ryckte till i mig så att jag var tvungen att byta ställning.

Och jag fick känseln tillbaka.

Jag harklade mig och såg på dom båda.

''vad hände..?'' sa jag nu mycket klarare och dom såg på varandra, Ryan la armen om Natalies midja och de lutade huvuden mot varandra.

''kommer du inte ihåg någonting..? ingenting alls?'' frågade Ryan och jag försökte verkligen komma ihåg men ingenting fanns där.

''nej... inget'' svarade jag honom och han suckade.

''Vi såg dig och Nellie åka nerför bron, jag drog upp er från vattnet.

Dig först och sedan Nellie, ambulansen kom och ... nu är ju ni här.'' förklarade han och jag kom ihåg.

Vi bråkade om graviditeten, hon skrek något om perverst och vi åkte ner sedan så blev allt svart.

''Vart är Nellie?!'' skrek jag nästan, sedan reste jag mig upp och drog bort alla apparater från mig.

''Justin! Sätt dig, du är inte helt frisk...'' sa Ryan lungt och jag skakade på huvudet, han puttade ner mig i sängen och jag suckade, sedan så drog jag täcket på mig.

Natalie började gråta och sprang ut ur rummet, Ryan suckade och han fick även tårar.

''jag beklagar....'' sa han långsamt.

''Vad? Vad beklagar du!'' sa jag och Ryan la händerna för ansiktet.

Han vågade inte se mig i ögonen.

''Vart är Nellie?! Vart är hon!'' sa jag och började bli riktigt orolig.

''hon är borta...'' sa Ryan utan att ta ett enda andetag.

Han sa det så kallt att jag inte fattade.

''vad menar du..?'' sa jag och såg på hans händer, han tog bort dom och mötte min blick.

''Hon är död... jag beklagar..'' sa han och gick ut ur rummet.

Jag satte mig upp i sängen och stirrade in i väggen.

Orden rullade runt i mitt huvud och ville inte ta sin plats.

Jag ville inte inse att hon var död.

Allt hände så snabbt och jag ångrar vartenda ont ord jag sa till henne, när jag tänker tillbaka på olyckan så vill jag bara göra allting o-gjort, allt vi bråkade om var så dumt!

Jag ställde mig upp och gick ut till hallen, sedan så såg jag mig omkring.

Det luktade illa, det luktade sjukhus.

''Är det du som är Justin?'' frågade en sjuksköterska mig, jag nickade och följde mig till ett rum.

Det var vita väggar och en vit soffa i hörnet, lite blommor här o där, ett fönster som var öppet, och ett bord i mitten.

''ta det här, hon ville att du skulle läsa det..'' sa hon och la en beskyddande hand på min axel.

Jag suckade tungt och hon stängde dörren efter mig, jag satte mig på den vita soffan och vecklade ut det fina rosa pappret.

Sedan så började jag att läsa.

Hej min gulliga älskling. Det är inte jag som skriver nu, jag är för svag för det.

Så jag bad en sjuksköterska att göra det, men hoppas du förstår ändå.

För första gången jag träffa dig så var jag inte intresserad, men sedan så började jag lära känna dig och mina känslor blev starkare och starkare.

För varje gång du tog min hand, kysste mig, la din arm runt mig, bara du såg på mig så blev jag mer och mer kär i dig.

Jag kunde ge upp allting för dig kändes det som.

Jag skulle kunna skriva en hel lista om vad jag älskar med dig, du gör mig så sjukt glad, och det är bara du som kan få magen att pirra på det lilla speciella sättet. Bara du.

Du var min första kärlek och min sista.

Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig, du var mitt liv, mitt allt, jag kunde prata om hur underbar du var till vem som helst och dom skulle inte förstå.

För det är bara jag som känner dig så väl som du känner mig.

Du är den för mig, och jag är den för dig, vi tar oss båda och vi är dom perfekta 2. Du & jag.

Det var vi ju.

Var inte ledsen.. för du kommer snart se mig igen. För jag väntar här uppe på dig med vår Jordan - ja det var en kille fick jag reda på och vi ska uppfostra honom så väl. Bara inte på mark.

Lev lyckligt nu och gå inte runt och deppa, jag kommer sakna dig, och du mig men allt händer för en anledning.

Och de här var vår anledning.

Jag älskar hur du flippar ditt hår.

Jag älskar hur du rodnar när du sagt något fel eller klantat till dig.

Jag älskar att se dig lé.

Jag älskar din lilla smile-grop som nästan är osynlig.

Jag älskar dina ögon som glittrar när du ser på mig.

Jag älskar din oemotståndliga sköna läppar.

Jag älskar dina lena händer.

Jag älskar ditt skratt.

Men viktigast av allt, jag älskar dig.

Glöm aldrig bort vem du igentligen är, försök att hålla dig så down to earth som möjligt.

Det kommer vara svårt men kom ihåg att du alltid har mig bredvid dig, som ditt stöd.

Även om du inte ser mig, känner mig så kommer jag vara där.

Men snart rinner min tid iväg... och jag måste säga hejdå till livet.

Det har varit de bästa 2 1/5 åren med dig.

Du har fortfarande mitt hjärta så håll det hårt.

Älskar dig, glömmer dig aldrig, jag väntar på dig här uppe... och du, säg till mamma att jag älskar henne och att jag aldrig hade velat att de skulle bli såhär.

Men till dig så säger jag inte hejdå, för vi ses ju ändå.

Bara om ett tag... så puss&kram, älskar dig mitt allt, glömmer dig aldrig.

/the future mrs.bieber. ;)

Jag läste det om och om igen och jag grät som jag aldrig har gjort förut.

Jag kan inte fatta det... hon är borta, min shawty. Den ända för mig.

''vi ses... älskar dig med'' sa jag och såg upp i taket.

Sedan så kurade jag ihop mig i soffan och grät ögonen ut mig.

Jag tänkte på alla våra fina minnen, på hennes leende som jag aldrig skulle få se igen, hennes kyssar jag aldrig skulle få känna igen, hennes hand, hennes hår, hennes kropp.

Gud allt!

Jag ställde mig upp och gick fram till fönstret där jag såg ett hjärtformat måln.

''jag kommer snart... vänta på mig, jag håller ditt hjärta hårt fortfarande älskling.

Må lyckan vara med dig. Jag älskar dig.'' sa jag medans jag såg upp mot målnet.

Hjärtat hade ett hål i sig, men ändå så pressade jag fram ett leende och kisade upp mot målnet.

Jag tänkte tillbaka på mitt löfte där på kollot där hon hade sagt ''lova att du aldrig glömmer mig.'' och jag håller mitt löfte, jag ska aldrig glömma henne. Aldrig.

Nu förstod jag, jag föstod att allt inte blir som man tänkt sig.

---

Jag och Ryan gick en promenad längs bron och plötsligt så ser vi en bekant bil åka ned för bron.

Dom svängde fel.

''Ryan!'' skrek jag efter honom när han hoppade i vattnet, vad fan vad det han gjorde han kunde fan dö!

''Ryan!'' skrek jag och tårarna ran nerför mina kinder, efter ungefär några sekunder så kom han upp med en människa i armarna. Han simmade till stranden med människan och simmade tillbaka till bilen sedan så ropade han något till mig, jag som fortfarande var i chock.

''Ring ambulansen! Det är Justin och Nellie i bilen! Skynda dig!'' ropade han panikslaget och jag nickade sedan så ringde jag ambulansen, dom skulle komma närsomhelst sa dom.

Medans tårarna rann nerför mina kinder så sprang jag ner till Justin och såg att han hade lite sår i ansiktet och han var helt blå i ansiktet.

Jag gjorde hjärt&lung-räddning, men inget av det funkade.

Efter några minuter simmade Ryan upp med Nellie och la henne bredvid Justin, vi försökte båda två försöka få dom vid liv tills ambulansen kom och tog över.

Vi följde med ambulansen och jag grät hela vägen dit, ryan också, men han tröstade mig.

Vi var rädda att förlora dom, dom som betydde så mycket.

När vi kom fram till sjukhuset så hade alla doktorer bråttom med Justin, men inte med Nellie.

Bara för att han var kändis! Jävla bastards!

''Hon är inte heller vid liv! Hon behöver hjälp!'' skrek jag över sjukhuset och dom kom på direkten kollade pulsen sa någonting och förde in henne i ett rum, hon hade ett stort sår på magen som blödde igenom.

Det såg så vidrigt ut och när båda var inne i sina rum så bad jag och Ryan om att dom skulle leva.

Klara sig, må bra, vara friska!

Efter några timmar så kom dom med ett besked vi aldrig trodde vi skulle få...

''Justin... vakna.'' hörde jag en bekant röst säga, jag fladdrade lite med ögonen och tillslut så öppnade jag dom och mötte Ryans ansikte.

Jag såg mig omkring i rummet och såg att jag inte var hemma.

Vart var jag?

Varför gör det ont i mig?

Och varför sitter jag kopplad i en massa apparater.

''Han har vaknat! Natalie!'' ropade han och ett till bekant ansikte kom och böjde sig över mig.

Natalie tog min hand, och kysste den.

Jag kunde inte känna någonting.

Det var som om jag var förlamad.

''v...var är jag'' sa jag hest, och det ryckte till i mig så att jag var tvungen att byta ställning.

Och jag fick känseln tillbaka.

Jag harklade mig och såg på dom båda.

''vad hände..?'' sa jag nu mycket klarare och dom såg på varandra, Ryan la armen om Natalies midja och de lutade huvuden mot varandra.

''kommer du inte ihåg någonting..? ingenting alls?'' frågade Ryan och jag försökte verkligen komma ihåg men ingenting fanns där.

''nej... inget'' svarade jag honom och han suckade.

''Vi såg dig och Nellie åka nerför bron, jag drog upp er från vattnet.

Dig först och sedan Nellie, ambulansen kom och ... nu är ju ni här.'' förklarade han och jag kom ihåg.

Vi bråkade om graviditeten, hon skrek något om perverst och vi åkte ner sedan så blev allt svart.

''Vart är Nellie?!'' skrek jag nästan, sedan reste jag mig upp och drog bort alla apparater från mig.

''Justin! Sätt dig, du är inte helt frisk...'' sa Ryan lungt och jag skakade på huvudet, han puttade ner mig i sängen och jag suckade, sedan så drog jag täcket på mig.

Natalie började gråta och sprang ut ur rummet, Ryan suckade och han fick även tårar.

''jag beklagar....'' sa han långsamt.

''Vad? Vad beklagar du!'' sa jag och Ryan la händerna för ansiktet.

Han vågade inte se mig i ögonen.

''Vart är Nellie?! Vart är hon!'' sa jag och började bli riktigt orolig.

''hon är borta...'' sa Ryan utan att ta ett enda andetag.

Han sa det så kallt att jag inte fattade.

''vad menar du..?'' sa jag och såg på hans händer, han tog bort dom och mötte min blick.

''Hon är död... jag beklagar..'' sa han och gick ut ur rummet.

Jag satte mig upp i sängen och stirrade in i väggen.

Orden rullade runt i mitt huvud och ville inte ta sin plats.

Jag ville inte inse att hon var död.

Allt hände så snabbt och jag ångrar vartenda ont ord jag sa till henne, när jag tänker tillbaka på olyckan så vill jag bara göra allting o-gjort, allt vi bråkade om var så dumt!

Jag ställde mig upp och gick ut till hallen, sedan så såg jag mig omkring.

Det luktade illa, det luktade sjukhus.

''Är det du som är Justin?'' frågade en sjuksköterska mig, jag nickade och följde mig till ett rum.

Det var vita väggar och en vit soffa i hörnet, lite blommor här o där, ett fönster som var öppet, och ett bord i mitten.

''ta det här, hon ville att du skulle läsa det..'' sa hon och la en beskyddande hand på min axel.

Jag suckade tungt och hon stängde dörren efter mig, jag satte mig på den vita soffan och vecklade ut det fina rosa pappret.

Sedan så började jag att läsa.

Jag läste det om och om igen och jag grät som jag aldrig har gjort förut.

Jag kan inte fatta det... hon är borta, min shawty. Den ända för mig.

''vi ses... älskar dig med'' sa jag och såg upp i taket.

Sedan så kurade jag ihop mig i soffan och grät ögonen ut mig.

Jag tänkte på alla våra fina minnen, på hennes leende som jag aldrig skulle få se igen, hennes kyssar jag aldrig skulle få känna igen, hennes hand, hennes hår, hennes kropp.

Gud allt!

Jag ställde mig upp och gick fram till fönstret där jag såg ett hjärtformat måln.

''jag kommer snart... vänta på mig, jag håller ditt hjärta hårt fortfarande älskling.

Må lyckan vara med dig. Jag älskar dig.'' sa jag medans jag såg upp mot målnet.

Hjärtat hade ett hål i sig, men ändå så pressade jag fram ett leende och kisade upp mot målnet.

Jag tänkte tillbaka på mitt löfte där på kollot där hon hade sagt ''lova att du aldrig glömmer mig.'' och jag håller mitt löfte, jag ska aldrig glömma henne. Aldrig.