~justinbieber

(Justin, när han lyssnar på vad Nellie säger..)

Nellies perspektiv.

Just nu ville jag vara ifred, orkade inte nå mer på hans förklaringar, orkade inte ens se på honom, det gjorde så ont i mig och förmodligen ont i honom när jag sa att han skulle gå. En del av mig ville att han skulle stanna, att jag skulle öppna min käft och förklara att jag behövde honom, men en del av mig kämpade emot. Ville att han skulle gå. Lämna mig ensam i mitt lila rum, det var som ett krig inuti mig. Varför berättade han inte om Caitlin? Att han hade ett distansförhållande? Hur länge har det pågått? Så många frågor.. men inget svar. Ville verkligen veta allt det där men varenda liten fiber i mig vek sig, var svag. Att jag kunde vara så feg. Han såg på mig med hans fina ögon som jag blev kär i, jag kommer ihåg när vi sa hejdå och när han för första gången sa att han älskade mig. Lite väl dålig tajming av honom, men han var så söt.. och, vågade säga det. Mena det. Men jag var inte så säker nu. Älskade han mig på riktigt eller var han som alla andra och bara sa 3 enkla ord man inte menade? Ville tränga mig in i hans hjärna och se vad han tänkte just nu, men det gick ju inte. Jag släppte mina tankar och plötsligt var jag tillbaka i verkligheten igen. ''Kan inte du berätta.. varför?'' slängde de sig ur mig, och jag blev rätt så chockad själv. Sidan som ville veta hade vunnit och det kändes, på något sätt bra, men ändå inte. ''ska vi sätta oss?'' föreslog han och nickade mot min säng, som stod obäddad och datan var öppen. Jag nickade och satte mig ner vid fotändan, han satte sig bredvid och tvekade lite i början men sedan drog han ett djupt andetag, såg på mig och började. ''jo du ser.. caitlin var min flickvän långt innan min karriär och vårt förhållande varade i 7 månader.. men alltså, vi gjorde aldrig slut och har varit ihop i ett och ett halvt år nu. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara fortsatte att älska henne och dig.. du hatar mig men kom igen har inte du också gjort misstag?'' förklarade han och jag lyssnade på vartenda ord han sa, från Caitlin till misstag. ''ett och ett halvt år..? Wow, det är länge'' suckade jag och såg ner på mina händer. Ett och ett halvt år, ett sådant förhållande har jag aldrig haft. Förhållanden för Justin verkade vara länge. För mig så hinner det ta 3 månader innan jag tröttnar, men sen får man känslorna tillbaka. Men ett och ett halvt år, 18 månader snart två år är långt. ''Förstår du mig nu? alltså.. jag kunde inte bara krossa hennes hjärta sådär, över telefon också efter ett halvår.. även fast jag ville vara med dig. Vilket jag fortfarande vill!'' sa han och jag såg upp på honom, det märktes att han var ledsen och att han så gärna ville ha förlåtelse. Hans ögon var nästan blanka och håret var som det skulle. Luggen var lite lång men han var ändå söt i det. Justin reste sig upp och satte sig på knä framför mig, men rörde mig inte. Vilket jag just nu ville att han skulle göra, en liten berörning, men inget. Han såg bara på mig oskyldiga ögon. ''hur ska jag göra för att få ditt förtroende igen?'' frågade han, ja.. hur skulle han göra? Kanske göra slut med Caitlin och säga att jag var hans tjej till världen, hela de där grejen med belieberserna om att vi måste hålla vårt förhållande hemligt började verkligen bli tröttsamt. Att behöva gömmas så fort man går någonstans, sånt jävla liv vill jag inte leva. ''Gör slut med Caitlin.. till en början. Sen får jag se'' sa jag och han nickade, och lutade sin panna mot min där han vilade den. Sedan rörde han vid mig och en varm känsla spred sig genom min kropp. Han smekte min hand och rörde mina fingrar lite lätt sedan sammanflätade han våra fingrar. Jag ställde mig upp och rätade lite på mig. Han kom bakom mig och placerade sina varma händer runt min midja, som han alltid brukade göra när han behövde något eller bara helt enkelt ville mysa. Men inte idag, inte nu. Jag gick bestämt ur hans varma famn - som jag inte ville göra - och suckade tungt. ''Jag sa vi får se'', ''hur menar du?'' frågade han och jag vände mig om, hans blick borrade in i mig. ''Vi får se hur det blir med oss.. jag har ju inte precis bekräftat att vi är tillsammans, eller hur? Låt mig tänka lite..'' sa jag och han nickade förstående, och gick mot dörren men när han stod vid dörren och skulle öppna den så vände han sig om. ''jag ångrar mig, jag gör det verkligen.. för nu vet jag att jag inte klarar av att förlora dig'', sa han och jag satte mig ner i min jeans-säck, la händerna över magen och tittade lite på honom. ''inte har jag sagt att du kommer förlora mig, måste bara tänka över.. saken mera. Ger du mig tid till det?'' log jag och han log värmande tillbaka, inte vasst och surt utan med medkänsla. ''självklart, bara du kommer tillbaka till mig'' sa han och jag varken nickade eller sa något. Visste inte riktigt om jag skulle tillbaka. ''Vi får se...'', mumlade jag men högt så att han hörde. ''jag ska väll låta dig tänka...'' sa han och la handen på handtaget, jag ställde mig snabbt upp och sa snabbt ''ta brandtrappan, mamma.. ja du vet hur hon är'' fnissade jag och han nickade och andades ut. ''jag älskar dig, kom ihåg det. Och jag menar det'' sa han innan han gick nerför stegen och försvann bland alla hus, som tur kom det inga papparazzis. Vilket var bra för det sista Justin ville ha nu var de massa kamerorna som var riktade mot honom. Det var så jobbigt. Jag stängde av datorn och la mig ner i min säng,

tankarna hoppade fram och tillbaka, jag valde rätt beslut trodde jag men sedan ändrade jag mig igen.