~justinbieber

---

Justins perspektiv.

Hon såg ned på mina skor och vägrade att möta min blick.

Jag tog upp hennes haka, hon såg på mig med en sorgsen blick.

''jag...'' hon tog ett djupt andetag.

''jag vet inte Justin...''

Jag suckade och hon flyttade upp sina händer som hon hade runt min midja till min nacke och höll kvar dom där.

Jag kände spänningen i luften, hon öppnade inte sin mun och sa något och inte jag heller.

Men jag tänkte på vad jag exakt ville säga, och det var att..

''men...'' hon avbröt mig.

''tycker du att det är samma sak?'' frågade hon mig med sina lena röst som hon bara andvände när det var allvar.
''vad menar du?'' frågade jag med höjda ögonbryn och hon suckade.

''du vet.. med känslorna och så. Känner du lika starkt för mig som du gjorde för ungefär 1 och ett halvt år sen?'' sa hon och såg mig i ögonen, mitt hjärta stannade, och jag fick tänka till ordentligt.

Det var tyst ett tag, men hon såg ändå hoppfullt på mig.

''...för det gör inte jag, mina känslor blir svagare och svagare, för varje gång du skriker åt mig, säger något olämpligt, liksom... bara trycker ned mig. Det här... vad nu än vi har nu, funkar inte'' sa hon och nu var det jag som såg ned.

Jag rös, av rädsla, såhär hade jag aldrig tänkt det.

För ett och ett halvt år sen, var allt perfekt, vi var nykära och allt var perfekt.

Jag hade aldrig trott att jag skulle tappa känslorna jag hade, det kändes som ett slag i magen.

Nu står vi här i varandras armar, rädd att släppa taget, släppa taget om varandra och bara gå vidare...

Men det är ju så det är i verkligheten?

I sagor är det alltid lyckliga slut.
Men det här är ingen saga, och i verkligheten finns det nästan inte lyckliga slut.

''mina känslor är också borta... inte helt, men jag känner inte som förrut.'' sa jag tillslut och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg.

Jag kysste hennes huvud och andades in hennes luft, hon snyftade mot min bröstkorg och jag tröstade henne.

''Kommer ni eller... vi ha-'' sa Scooter men när han såg oss så log han vände på klacken och gick därifrån.

Jag smekte hennes rygg och hon såg upp på mig.

''du ska veta, att jag aldrig någonsin ville att det här skulle hända.

För jag hade äkta känslor för dig, starka...''

Hon skrattade utan humor.

''jag som trodde ingen eller inget kunde skilja oss åt.'' sa hon och drog bort sina händer, torkade sina tårar och jag tog bort mina händer.

Mamma stängde dörren och låste, sedan så gick vi ned till bilen satte oss i den och åkte under tystnad till flygplatsen.

Nellies perspektiv.

När vi kom fram dit så gick jag till bakluckan för att öppna den och ta ut min väska, jag öppnade den och precis när jag skulle ta den så drar någon ner min hand och tar den i sin. Jag ser att det är Justin och ler mot honom.

''kommer sakna dig med.'' ler jag och han skrattar, tar min väska, sedan går vi in till flygplatsen.

Som tur var kände ingen igen oss där, tur! För jag orkade verkligen inte med paps.

Planet kom om en kvart, vi stod och snackade om våra minnen, jag och crewet medans Justin gick in i affären och kollade runt där.

''ja, jag kommer ihåg... Sedan när vi såg Patties reaktion!'' skrattade jag och alla skrattade med mig.

Jag skulle precis berätta ett till minne när det anropades om att mitt plan gick om 5 minuter.

''snart så...'' suckade jag och Pattie kramade om mig.

Jag kramade om allihoppa, Ryan, Alfredo, Scooter, Carin, Pattie, Justins dansare, japps.

Alla.. utom den jag helst ville krama om som fortfarande var i den jävla affären.

Jag gav hela crewet enn slängkyss och vände på klacken och började gå mot gaten.

Jag gick med långa nervösa steg, hoppades på att inte ångra mig.

''Nellie! Vänta!'' hörde jag Justins röst ropa, vänder mig om och ser Justin springa med full fart till mig.

Han stannar några centimeter framför mig, han hämtar andan och ser på mig.

''hejdå'' sa han bara.

Var det allt? Ett jävla hejdå?!

EFTER ALLT?

''hejdå.'' sa jag kallt tillbaka och han öppnade sina armar.

Jag släppte min väska och gick in i hans famn, han kramade mig hårt och jag gjorde detsamma.

När han släppte mig så smekte jag hans kind och la min andra hand runt hans rygg.

''jag är ledsen att det blev såhär..'' sa han och jag suckade, log ett snett leende och han la sina händer runt min midja.

''var inte det, saker blir som det blir. Ingen kan ändra på det..'' sa jag och han kysste min kind.

Jag rodnade och han log mot mig.

''jag älskar dig'' viskade jag och han log stort, men sedan så rann det tårar från hans kinder, samma med mina.

''jag älskar dig också.'' svarade jag ärligt och det anropade mitt flyg.

Justin torkade mina tårar och kramade mig hårt.

''så det här är sista gången vi ses?'' frågade jag och han nickade.

''bäst för oss båda...'' viskade han och jag kysste hans kind.

Han drog bort ett hårstrå från mitt ansikte, och såg på mig med en sorgsen blick igen.

Sedan så placerade han sina händer runt min midja och jag hoppade på honom, la mina ben runt hans midja.

Han skrattade och gnuggade våra näsor tillsammans.

Sedan så såg han på mina läppar och utan tvekan så kysste han mig, jag kysste honom passionerat tillbaka och det bara fortsatte.

Tills mitt sista anrop kom och jag var TVUNGEN att gå.

Han ställde ner mig och kysste mig igen, jag drog mig undan och suckade.

''hejdå...'' mumlade Justin och torkade sina tårar.

''hejdå...'' sa jag och tog min väska, och gick en bit, sedan vände jag mig om igen och såg på honom igen.

Var det här verkligen rätt?

Han torkade sina tårar gång på gång men det kom bara flera.

Jag vinkade och det gjorde han också, sedan tog jag ett djupt andetag vände mig om och knep ihop ögonen.

Jag skulle aldrig få möta hans underbara ansikte igen, känna hans kyssar, hans händer, hans kropp.

''äsch, du klarar det...'' mumlade jag och gick på planet.

Justins perspektiv.

När jag såg henne gå in till planet hoppades jag på att få se hennes ansikte igen, vilket jag inte gjorde.

Jag föll ned i tårar, mamma kom och tröstade mig men det blev inte bättre.

Vi såg planet åka och åkte sedan hem igen.

Hoppades bara att hon skulle läsa brevet, där jag skrev mina känslor. 
Det jag inte kunde säga till henne nu...